Affektsmitta enligt psykologiguiden:
Överföring av en känsloreaktion eller ett stämningsläge från en eller flera individer till en eller flera andra, från djur till människa eller från människa till djur. Därav uttrycket "ett smittande leende".
Ett smittande leende är fantastiskt. Att mötas av någon som smilar från öra till öra kan verkigen göra dagen lite bättre. Sådan "smitta" får i Facebook-termer uttryckt ett "GILLA". Men, what about när någon är ledsen eller mår dåligt och detta påverkar hela Din dag? Det är sannerligen en konst att vara en bra hjälpare. När någon sträcker ut sin hand i sin misströstan, vill vi vara ett så bra stöd som möjligt, utan att för den sakens skull gå sönder själva. För vad göra, när någon man tycker om går sönder i tusen bitar, och allt man vill göra är att ta över och ta hand om dennes spöken? Att hjälpa, utan att krevera, är en finstämd förmåga.
En empatisk vägg är ett sätt att skydda sig från att själv skadas eller att påverkas negativt av emotionell smitta. En vägg betyder inte att man kallblodigt distanserar sig från den som mår dåligt, däremot gör man inte den andras känslor till sina egna. I stället förstår man på ett intellektuellt plan den andras sätt att reagera på situationen hon eller han befinner sig i, utan att till följd av det bli påverkad ända in i ben och märg.
Att vara en person som på ett eller annat sätt lätt uppmärksammar andras känslolägen kan vara en otrolig tillgång, och gör säkerligen Dig till en kanon-bra vän, lover eller familjemedlem. Ja, kanske har till och med just den förmågan att uppmärksamma och känna med andra uppmuntrats och finslipats under många år och blivit något Du är riktigt bra på!? Så länge det inte är något problem för dig att känna svåra känslor med andra, ska du fortsätta med det. Däremot finns det anledning att medvetet och kontrollerat "jobba" fram en empatisk vägg, om andras känslor, kroppshållning, tonfall med mera ständigt och jämt påverkar dig och hindrar dig att leva ditt eget liv.
Att hjälpa, utan att bli deppig själv, är gott nog och kanske
en förutsättning för att orka hjälpa andra i flera år framöver?
