Som en liten uppföljning på inlägget där du fick tips på hur du kan förhandla din lön (eller vinna en budgivning) tänkte jag utveckla varför det finns bra skäl för dig (men även för arbetsgivaren) att ge dig en bra lön. Båda parter vinner nämligen på det - Du får mer över som du kan spara i din trygghetsbuffert eller drömprojekt och arbetsgivaren får en nöjd anställd som producerar mer. SO here we go.
Vi människor befinner oss i två "världar" där olika regler och normer gäller för hur vi interagerar med varandra (Dan Ariely). Värld 1– där sociala normer gäller. De sociala normerna handlar om att bistå varandra med hjälp utan att förvänta oss något tillbaka, typ hjälpa någon att bära ut soporna eller flytta en soffa. Massera någons ömma axlar, lyssna på någon som är ledsen eller meddela att någon har en fladdrande snorkråka i näsan (som kunde blivit pinsamt annars). Som du ser handlar det om mellanmänskliga möten på din fritid, raster eller kanske på bussen. Kontentan är att om du ber någon om hjälp eller hjälper någon annan behöver personen inte nödvändigtvis betala tillbaka, utan ni njuter båda två av att få hjälpa och att bli hjälpt.
I den andra världen (t.ex. när du arbetar) är det marknadsnormer som bestämmer reglerna. Här fungerar det inte riktigt på samma sätt som i den fluffiga hjälpande världen. Här får du vad du betalar för. Vi förhåller oss till löner, avtal, hyror, kontrakt osv. Det är inte nödvändigtvis en sämre värld än den föregående - men den fungerar och är uppbyggd på ett annat sätt helt enkelt. Cash is king.
- Dessa två världar bör hållas isär, lämna alltså inte fram en 50-lapp till den som upplyst dig om snorkråkan. Det blir knasigt. Säg bara tack. -
Dan Ariely gjorde ett experiment, ett i sig ganska trist, men som tur var själva övningen inte poängen. Han lät personer dra så många cirklar de kunde till en fyrkant på en datorskärm. De hade fem minuter på sig. That was it. Poängen var att Ariely ville se om en belöning (eller avsaknaden av en sådan) påverkade testpersonernas prestation. Nedan följer resultatet.
Grupp 1: Belöning: 5 dollar Antal cirklar de hann dra: 159 st
Grupp 2: Belöning: 50 cent Antal cirklar de hann dra: 101 st
Grupp 3: Belöning: ingenting! Antal cirklar de hann dra: 168 st
Intressant. Att få lite betalt verkade få testpersonerna att arbeta sämre än de som inte fick något betalt alls! Hur kan det komma sig? Slutsatsen som drogs var att personerna som ingick i grupp 1 & 2 befann sig i den värld som styrs av marknadsnormer eftersom de fick betalt för sin insats. Alltså i den o-fluffiga världen där i detta fall forskarna fick vad de betalade för. Forskarnas införande av belöning för mödan implicerade att detta var ett jobb. Deltagarna i grupp 1 presterade då helt enkelt ett ”5-dollar-resultat”, medan grupp 2 presterade ett ”50-cent-resultat” (syftar inte på rapparen). Grupp 3 å andra sidan befann sig i den värld där sociala normer gäller, eftersom ersättning för deras deltagande i experimentet aldrig hade kommit på tal från försöksledarna. Därmed uppfattade deltagarna i grupp 3 snarare sitt bidrag till experimentet som att de sträckte ut en hjälpande hand och gav forskningen en skjuts framåt. Att hjälpa var belöning nog. (Det måste vara därför människor volontärarbetar – flera kan ju till och med tänka sig att betala för att åka på arrangerade volontärresor. Möjligen något researrangören vet om och drar nytta av. Bara en tanke. )
(Utifrån ett rationellt perspektiv borde grupp 2 ha presterat bättre än grupp 3, med tanke på att de åtminstone betalats 50 cent mer än grupp 3. Men så blev det självklart inte – vi är inte rationella varelser.)
Vad blir då slutklämmen? Att vi alla borde jobba gratis för att prestera maximalt? Fin tanke – men inte så trolig. Second best verkar i förhållande till Arielys experiment vara att ge deltagarna mer i lön. Samma borde kunna appliceras även utanför forskningslabbet. Vi ska alltså i den mån det går hålla isär världarna: vi hjälper varandra utan krav på motprestation i mellanmänskliga möten som uppstår utanför arbetet eller på raster- Allt annat är jobb. (Vad blir det om vi inte gör distinktiononen och avgränsning mellan jobb och fritid är otydlig, ett avlönat volontärjobb)?
Exempel: En psykolog, eller vem som helst som arbetar inom vårdsektorn kommer säkert att behöva jobba med sin egen olustkänsla som uppstår när han vårdat någon som mår dåligt, och sedan utkräver en lön/tar betalt för det. (Kanske ”borde” det vara belöning nog att ha hjälpt en annan människa och att lönen är sekundär?) Att på vardaglig basis få arbeta med något som kanske egentligen ter sig mer naturligt i Värld 1 där människor möts och hjälper varandra, är en lyx. Men känn till konflikten mellan hjärta och hjärna, medmänniskan som vill vara en god anställd och ”karriäristen” som vill ha råd att åka till Mallorca och dricka paraplydrinkar. Vi vill jobba med att hjälpa – men inte till vilket pris som helst.
KRAM LINNEA